The Heartists Are Present
Vad får oss att känna närhet när vi inte kan eller får vara nära? Har hjärtan ett språk? Kan det språket fås att korsa tid och rum med teknologins assistans, att bära med sig och känna närhet i någons puls? Denna performance undersöker om det finns ett språk utan ord, utan ljud. Något vi delar, kanske till och med arter emellan och som finns där djupt i oss alla. Ett uråldrigt språk som vi glömt eller förträngt. Minns vi? Kan vi lära oss det igen?
Höj volymen på videon överst, placera fingertoppar på vänster och höger högtalare - känn deras pulser.
The Heartists Are Present är en performance med två örhängen - systrarna Hildur och Amanda, med sensor, visualisering och haptik som förmedlar känslan av bärarnas hjärtslag ”från mitt till ditt, från ditt till mitt” på avstånd och gränslöst via rå internet. Ditt hjärtas slag? En hjärtlig hälsning? En dialog?
Gestaltning i form av två örhängen, ”Hildur” och ”Amanda” vilka kopplar samman två bärare varhelst de befinner sig, Ear-to-Ear, vilket med min bakgrund är en lek med begreppet Peer-to-Peer (P2P, tänk napster, file sharing, bittorrent, , etc) och delar samma nätverksfilosofi. Material: Mikroprocessor, pulssensor, pulsgivare - haptisk återkopplare, visualisering. Internet finns med som bryggare av tid och avstånd, här bestämde jag att använda mig av rå konnektivitet helt utan plattformar för att undvika snokande Bigtech.
Konceptuellt så handlar det om att känna pulsen slå. Hjärtan som talar ett enda universellt språk livet ut. Ibland i takt ibland inte. Stundtals om kärlek stundtals om skräck och fasa. Ett språk som vi kan förnimma hos oss själva, gäckande för andra, men sällan tar vi del av någon annans inre dialog, allra minst nu. Det språket vill jag utforska i mitt verk. Jag vill låta det korsa tid och rum, att inte känna några gränser likt syret som flödar fritt över jorden, fritt från de tänkta gränser som nu distanserar oss fysiskt sett, men även digitalt genom de bubblor vars hinnor av åsiktsalgoritmer sluter in oss även där. Valet av gestaltning i form av örhängen kommer ur en önskan att ”förmedla” och ”känna”, till motsats från att ”mäta” och ”registrera” som är det vanliga att göra med puls. Jag ville ha ett tydligt avstånd från pulsarmband och klockor, sjukhusfingerklämmor och ekg-pads. Örsnibben hade det jag sökte, den tunna huden där blodets flöde avslöjar rodnande, där finns även den högkänslighet som beröring ger oss i denna kroppsdel. Jag vill ha en känsla av att jag är nära och att jag kan känna närhet.
För systrarna Hildur, född 1881, till vänster och Amanda, född elva år senare, till höger var postgången säkert lika betydelsefull som det nätverk som det digitala nätverk som förmedlar bilder och tankar emellan oss idag. Kopplingen mellan de miljontals postiljoner som länkade samman världen i ett distribuerat nätverk för postbefodran och grunden för Internet, Advanced Research Projects Agencys (ARPA) ARPANET, det atombombssäkra distribuerade digitala paketdatanätverket, framträder tydligt för mig men kanske inte för alla.